etthundrafjortondagar.blogg.se

Gårdagen får förbli obeskriven. Jag har det inte i mig att skriva om samma inlägg en gång till. Vi kan säga som så här, vi gick på en av stadens största marknader, vi shoppade lite grann och vi fick se en del av både det rika och det fattiga i Vietnam. Det var gårdagen. Idag så har vi gjort en dagsutflykt utanför staden. Vi hade bokat en tur till Cu Chi tunnels. Bussen skulle åka vid klockan 13 men vi kom inte iväg för än klockan 14. Det var lite drygt eftersom vi fick stå och vänta längs med vägen i ungefär en timma. Bussresan skulle vara ca 6 mil lång men skulle ta ungefär 2 timmar. Det kan låta lite konstigt kan man tycka med svenska mått. Men här är det en helt rimlig uppskattning. Ho Chi Minh måste vara en utav de mest scooter täta städerna i hela världen. Det finns ingen tunnelbana, skytrain eller spårvagn. Så transportmöjligheterna består utav egen bil, taxi, buss, motorcykel och scooter. Varav de flesta anväder sig utav den sistnämda. På vägarna är det en enda konstant ström utav mopeder och ingen stannar för övergångsställen. Därför kan det vara lite obehagligt och lurigt att ta sig över vägen. Men man får bara gå ut i vägen, röra sig succesivt framåt medans modpederna får bromsa in och ta sig runt en. Olyckor i traffiken är nog inte en ovanlighet här. Hur som helst, bussresan tog mycket riktigt ca 2 timmar om inte mer. Det var ingen kul bussresa, det är väldigt frustrerande att sitta i ett fordon som aldrig får upp hastigheten för att traffiken inte flyter på bra. Men vi fick lite underhållning i alla fall. Vi hade en en guide som höll ett litet föredrag på knacklig engelska om tunnlarna och sedan fick vi kolla på en propagandafilm om tunnlarnas vikt under kriget. Under filmens gång nämdes frasen "Killing Americans" kanske 25 gånger, den försökte verkligen förmedla hur ärofyllt det var. Lite underligt tyckte vi eftersom det var flera amerikaner med på resan, lite känsligt ämne liksom.

Väl framme så fanns det ingen tid att förlora. Vår guide satte igång med turen direkt och leddes oss med rappa steg runt på området. Han visade oss de olika dolda ingångarna till tunnlarna. Han visade oss de många dolda ventilationshålen som användes för att ge syre till det massiva tunnelsystemet. Vi fick se flera olika typer av fällor som användes för att i vissa fall döda, i vissa fall skada amerikaner. Ännu en gång återgivet av vår guide på ett väldigt okänsligt sätt. Han snackade om hur många amerikaner återvände från kriget utan att kunna få barn medans han skrattade och visade oss en fälla som slog ihop längs med skrevet på den som gick i fällan. På området fanns mycket taktiskt placerat en skjutbana. Så medans vi gick runt i skogen kunde vi höra skott i bakgrunden. Mycket effektfullt för den sammanfattade upplevelsen. Joel passade även på att avfyra ett par skott när vi sedan kom till den delen av området. Efter detta fick vi också testa på hur det var att röra sig igenom tunnlarna. Vi fick gå igenom en passage som var något större en dem som anvädes utav Viet Cong. Passagen var bara ca 100 meter lång men trots detta kom vi alla ut ur tunneln helt genomsvettiga och utmattade. Det fanns inget bekvämt sätt att röra sig igenom tunneln, man kunde bara gå framåt i jägarställning eller med ryggen skrapandes mot taket. Detta var precis hela området en väldigt värdefull upplevelse. Man fick en inblick i ett krigs vidrigheter och det var en väldigt speciellt känsla att befinna sig i de områden man sett på film så många gånger. Efter detta väntade ytterligare två timmars bussresa hem. Restiden drog ner på det totala betyget. Vi reste i ca 4 timmar för drygt 1 timmas tur, inte kul men tunnlarna var ändå väldigt sevärt.