Dag 97-98
Igår när vi gick upp trodde vi att det skulle bli en riktigt händelselös dag. Vi hade inget planerat och det verkade inte heller som vi skulle göra några planer. Med facit i hand blev det en av det mest speciella dagarna på resan hittills. Vung Tau har vi förstått är en semesterort för den inhemska befolkningen, ungefär som Varberg och Falkenberg är för svenskar. Därför är folket man ser nästintill bara vietnameser, antalet västerlännigar vi sett går att räkna på ena handen. Trots att det inte är folktomt så verkar det finnas bra många fler hotell här än vad det borde känns det som, eller så kanske det bara är lågsäsong här, jag vet inte. Men det blir lite underligt när man går in i ett femstjärningt hotell med piccolos, målningar i taket och hela köret och så är man nästintill ensam i lobbyn förutom personalen. Jag och Joel hade letat oss hit för att man kunde betala en summa för att få tillgång till hotellets spaavdelning, där det skulle finnas poolområde och bastu. Att basta är något som vi båda uppskattar väldigt mycket. så eftersom vi inte hade några andra planer bestämde vi att detta skulle bli dagens huvudaktivitet. Det var här dagen började bli lite intressant.
Efter att vi bytt om till badkläder bestämde vi att vi skulle passa på att testa på poolområdet medans solen fortfarande värmde lite grann. Poolområdet var helt folkttomt förutom en äldre amerikan och vad som verkade vara hans barnbarn. Det dröjde inte länge förrän han ropade till sig oss och frågade vart vi var ifrån. Han presenterade sig som River Wolf och barnbarnet var inget barnbarn, det var hans fru. River Wolf var 65 år och pensionerad, han hade bott i Vietnam i fyra år och gift sig för ungefär ett halvår sedan. Hon var 25 år och dvärgväxt så det var därför vi hade trott att hon var hans barnbarn eller dotter. Det blev klart för oss ganska snabbt att River hade en stor personlighet med mycket starka åsikter. Han var en sådan person som bara älskar att höra sin egen röst och som älskar att se nickande ansikten omkring sig. Vi förstod, när han slängde ur sig den ena kontroversiella åsikten efter den andra att det var bäst att bara nicka och hålla med. Han var inte en sådan person man argumenterar emot, han skulle inte bry sig ändå. Det var tydligt att River inte får prata så ofta med andra engelsktalande personer och därför inte kan kan mätta sitt ego som han skulle önska. Så han malde på i säkert trettio minuter medans jag och Joel kanske sa femton meningar tillsammans. För att ge lite exempel på vilken personlighetstyp vi pratar om här: Bland det första han sa var att Vietnam är ett av det mest fria landen i världen. Att det bara är en lögn att det är ett komunistiskt land och att man kan göra i stort sett vad man vill här. Vi uppfattade det nästan som lite komiskt eftersom vi var helt ensamma på ett stort poolområde till ett femstjärningt hotell som omöjligtvis kan få ändarna att gå ihop på bara privata pengar. Dagen innan hade jag också läst att Vietnam är ett av de länder i världen med minst pressfrihet. Det var bara att bita sig i läppen, nicka och le. Hans nästa konstaterande var hur mycket han avskydde muslimer och han menade på att om man söker på Sverige så får man bara upp resultat om hur muslimska män kommer till Sverige för att vålda svenska kvinnor. Det var på den här nivån det var samtalet igenom. Efter att ha lyssnat en bra stund så hade vi förtjänat oss en invit till deras hem för att äta middag och dricka öl.
När vi jag och Joel till slut kom iväg till bastun var vi skakade. Det var ett möte som taget ifrån en Filip och Fredrik serie. Vi tyckte att det kändes lite konstigt att bli hembjudna till någon vi precis träffat. Men samtidigt hade vi alla blivit inbjudna även de andra som inte var med oss på hotellet. Så vi tänkte att om han vill oss illa så är vi ändå fem mot en. Vi insåg det att även om vi inte delade samma åsikter som honom så var detta en chans vi inte kunde missa. Det är sådana här upplevelser man söker när man reser och vi visste att det skulle bli en minnesrik kväll. Det andra behövde ingen vidare övertalan utan var med på noterna ganska omgående. Klockan 19 ringde vi på dörren till hans trevåningshus. Han vinkade in oss och sa åt oss att slå oss ner i soffan, det dröjde inte mer än en minut innan hans fru hade ställt fram sex öl på bordet och sedan var kvällen igång. Strukturen på kvällen var ganska enkel, River pratade, vi drack öl och ställde lite frågor för att hålla igång honom. I gengäld fick vi kvällsmat och så många öl vi önskade. Emellanåt spelade han lite låtar från Rock and Roll Hall of Fame på maxvolym på hans stora ljudsystem. Enligt honom var detta odiskutabelt den bästa musiken som fanns och efter låtarna var slut ville han att vi skulle betygsätta dem mellan 1-10, ingen vågade ge lägre än 8. Kvällen höjdpunkt var när vi gick upp på takterrasen med utsikt över Vung Tau. Här erkände han att han hade stridit i Vietnam under kriget. Men detta var inget som han talade högt om. Det förstod vi också att det kanske inte är så smart att gå runt och stoltsera med det faktum att man skjutit människor ifrån det landet man lever i. Vi kunde ställa lite frågor och mätta vår hunger för kriget. Även fast bilden självklart blev vinklad så var det ändå väldigt intressant lyssning. Det dröjde till en bra stund efter midnatt innan han började få slut på saker att prata om och vi vågade säga att vi var trötta. Vi somnade ganska påverkade av alkohol och skakade av kvällens upplevelser.
Jag vet om inte jag lyckades fånga hans personlighet men det var ett väldigt underligt möte och jag tror att vi alla kommer komma ihåg den här kvällen väldigt länge. Eftersom inlägget blivit väldigt långt i jakten på att fånga River's persona så får dag 98 mycket mindre plats. Men det finns egentligen inget att skriva om dagen som gått. Vi har förflyttat oss tre timmar bort med taxi till Phan Tiet. Ytterliggare en kusstad som ligger ca 16 mil norr om Vung Tau. Här har vi fyra dagar framför oss innan vi ska återvända till Saigon. Haj!
Kul läsning!!