etthundrafjortondagar.blogg.se

 

Om man ska beskriva i vilket stadie vi är av resan så kan man beskriva det som vår resehunger blir allt mer mättad för varje dag som går. Vi har accepterat det faktum att resan börjar gå mot sitt slut och detta har vi gjort helt utan bitterhet. Visst det finns dem som reser i många månader och år som kan skratta åt det faktum att vi kan vara nöjda efter fyra månader. Men det finns saker som fattas mig även här på resan. Först och främst är det så klart det uppenbara och självklara. Jag har en flickvän, en familj och en släkt hemma som jag älskar. Det finns vänner där hemma som jag längtar efter att få umgås med också. Sen finns det också mer subtila saker som kan känna en saknad efter. Jag har en väldigt stark längtan efter att få komma hem och, nu får mamma skratta högt, röja upp i mitt rum. Kasta ut allt jag inte behöver och kategorisera saker och ting löjligt noggrant. Det ska vara som att komma in ett välskött bibliotek. Denna känslan grundar sig troligtvis i det faktum att jag inte haft något att fixa i som varit mitt under dessa månader förutom min väska. Jag saknar också att ha riktiga rutiner. Att gå upp och äta lunch och sedan gör en aktivitet eller en utflykt och sedan äta middag igen, det har sin charm. Det är säkerligen något man kommer sakna sen, friheten i detta sätt att leva. Men det finns också en frihet i att ha riktiga rutiner att följa. Att ha ett jobb och ett schema där allt redan är planerat och uttänkt. Där man inte behöver anstränga sig för att känna att man gjort något värdefullt av dagen. Beviset på det får man sedan när lönen kommer. Detta låter kanske som en arbetare som rättar in sig i ledet men ärligt talat det saknar jag. Sen när detta blir min vardag igen kommer jag såklart längta tillbaka till resan och visst så är det ju. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Det måste finnas glädje för att det ska finnas sorg, eller något sånt.

 

Dagarna speglar ganska mycket hur vi känner oss. Kvällarna blir senare och så också morgonarna. Äventyrslusten är inte längre lika brinnande och man kan konstatera att vi blivit slöare. Detta livet har blivit vår vardag och vi har anpassat oss efter dem här förutsättningarna. Men lika mycket nu som när jag är hemma kan jag längta efter en dag hemma med endast ett par bra filmer och en bra bok. Skillnaden är bara att på resan är denna känslan förenad med dåligt samvete. Skäms på dig, du är på resa, ut och upplev saker. Jag gillar inte den känslan och det är den som får mig att känna mig slöare tror jag. Dagarna blir i bloggens ögon allt mer ointressanta. Vi får inte allt för mycket gjort på dagarna. Idag har vi ätit på två olika restauranger och tagit en fika på en uteservering här i Phan Thiet. Detta har varit dagens aktiviteter. Man kan skylla detta på att det inte finns så värst mycket att göra här i staden eller på att vi helt enkelt bara blivit slöa. Troligtivs en kombination av båda. Känslan är kanske att jag framstår som lite bitter i detta inlägget, det är jag absolut inte. Två veckor kvar, kom igen nu gänget ända in i kaklet.