etthundrafjortondagar.blogg.se

Tokyo är en helt otrolig stad, det är vi alla överens om. Det finns så mycket att se och så mycket att göra att man inte vet vart man ska börja. Det är det som i alla fall en del av oss börjar bli lite mätta på. Man blir liksom mätt på att uppleva, mätt på att ta in så mycket nya intryck. Visst är väll just detta en stor grundpelare i våran resa, att uppleva nya saker. Men ibland vill man ändå ta en paus från det och söka sig till sånt som man känner sig hemma i, sånt man känner till. Så idag sökte Jag, Joel och Robert upp en E-sportsbar där vi kunde sitta och spela i ett par timmar. Det var både kul och på många sätt skönt. Frigge och Alexander har fortfarande en hunger efter Tokyo och har spenderat dagen ute på staden.

 

Något som vi har märkt här i Tokyo är att det finns en viss fascination för oss som västerlänningar. Detta märktes inte minst när vi kom till E-sportsbaren där det snabbt bildades en liten klunga bakom oss när vi spelade. Man känner sig ofta väldigt uttitad och då och då är det till och med folk som pekar. Detta är inte i negativ bemärkelse utan reaktionerna kommer ofta med leenden och vi har inte känt oss något annat än välkomna här i Japan. Men här är vi det exotiska, dem som sticker ut. Det är lite speciellt men jag tror och också att det kan vara värdefullt att få smaka på lite utanförskap, om än dock i dess minsta form.

 

På kvällen gjorde Joel till slut något som han tjatat hål i huvudet på oss andra om. Han snaggade av sig håret. Så till de eventuella familjemedlemmar och anhängare till Joel som läser detta, så bjuder jag på en före och efter bild. För dem som oroar sig, skägget är fortfarande kvar. Detta trots att barberaren visade lite i intresse i att vilja avlägsna det. Men skägget består.