Dag 87
Idag är jag tacksam att jag sitter här på överslafen på vårt hostel i Krabi och kan skriva detta inlägget. För taxiresan hit kändes som en enda lång nära döden upplevelse. Vissa förare i detta landet måste antingen vara galna eller bara bombsäkra på sin egen förmåga att köra bil. För de behandlar det som i Sverige hade vart en femtioväg som om det vore en motorväg. Han körde som om han hade sin herres piska i ryggen som Tolkien skulle beskrivit det. Ingen av oss sa heller till honom att sakta ner för vi vill inte sätta oss själva i en obekväm sits. Asså det betendet är så sjukt när man tänker så här i efterhand. Vi sitter hellre med på resan, rädda för våra liv, än att be chaffuören köra långsamare. Det är något man kanske borde jobba på. Men vi kom fram till slut och det som enligt hotellpersonalen skulle vara en fyra timmars resa, visade sig vara en dryga 2 timmars resa. Om det hade med taxichaufförens körning att göra eller att vi bara klaffade vår resa bra med de två bilfärjorna vi tog, det vet jag inte.
Vårt hostel för denna vistelse heter Pak Up hostel. Hostelet är någon slags modell utav en skola där alla rum har namn som om de vore ett klassrum för olika ändamål. Vi bor till exempel i IT rummet och jämte oss har vi ART och MATHS rummen. Det ska väll vara som en liten charmig grej som ger hostelet lite extra karaktär. Men jag vet inte om jag tyckte det var speciellt roande. Boendet i sig är dock väldigt trevligt, öppna rum med enkel inredning. Mycket betong, som vi gillar. Ja, det finns inte mycket att klaga på. Idag hittar vi inte på mycket aktiviteter. Vi kollar film, serie, läser en bok och pratar i skype/hangouts med dem där hemma. Imorgon går vi in i april som är månaden för vår hemkomst. Det börjar bli allt mer verkligt det faktum att vi snart ska resa hem och att vår resa då är över. Det känns underligt men ändå bra. Det ska bli skönt att komma hem till familjen och Gabriella. Jag längtar efter dem alla väldigt mycket.
Idag har jag inte tagit några bilder så idag bjuder jag på en bild på slumpmässig strand från Koh Lanta sen en tidigare dag.
Hur känns det att vara borta så länge? Har du vant dig? Hade du klarat fler månader? Och hur känner ni som grupp, är detta något ni skulle kunna göra igen?